Det bästa jag har.

Thomas Richard Niemi-Sutton.
Jag älskar hur han sneglar snett uppåt då han funderar, hur han liksom letar med händerna i luften när han pratar svenska, hur han luktar vid nyckelbenen, att man i starkt solljus kan se att tillochmed hans ögonfransar är mörkröda,, att han skrattar precis som Långben, hur han alltid liksom på automatik trycker två fingrar lätt mot mina två små födelsemärken på höften om min tröja råkar åka upp, hur han aldrig någonsin blir irriterad eller arg, att han inte kunde cykla tills jag lärde honom förra våren, att han försöker prata svenska även fast det är svårt, att han alltid vill dansa på fest, hur han välkomnar mig hem från jobbet med en omfamning som om vi inte setts på flera månader följt av hans knäppa låtsasitalienska accent "Oh, Julia! Rigatoni, ravioli, spaghetti! I-uh-missed-uh-you so much-uh! Mamma mia, lasagna! I loves you!", att han alltid kan så mycket om viktiga saker, att han inte kan vissla men kan knäppa med fingrarna så det smäller om det, att hans favoritregissörer inkluderar Ingmar Bergman och Béla Tarr, att han kan berätta massor med underlig fakta om filmer, regissörer och skådespelare, hur han alltid är redo för en highfive om någon av oss gjort något bra, hur han aldrig någonsin dumförklarar eller himlar med ögonen, att han alltid är hungrig, att han skriver dikter på små lappar som han lägger i mina jackfickor, hur han svettas om kinderna så fort han äter något starkt, hur de där snälla bruna ögonen ler mot mig som om jag vore en supermodell fastän jag är sjuk och snorig och inte duschat på dagar, hur han vickar på rumpan och gör någon slags underlig egyptisk dans när jag försöker vara seriös i telefon,  att han har så många skumma smeknamn på mig som exempelvis Bubbles och Kahn, att han kan lösa en Rubiks kub på två minuter och att han är min Thomas och vill vara precis just det.

Puss!

Det här med att gifta sig var en jättebra idé.

BAM!

Det här är vad vi varit upptagna med på senaste!
 Måndagen den 12/11 åt hade vi champagnefrukost.
Sen klädde jag mig i en gammal sextiotalsklänning och kattstrumpbyxor.
För vi skulle nämligen gifta oss! 
Mr & mrs Niemi Sutton!
Hjärtkonfetti precis överallt!
Puss!
Helknäpp bild.
Champagne i massor, förstås.
Första flaskan tog slut alldeles för fort. Vi misstänker att det antingen var gremlins eller någon stockholmare som smygvaskat.
Efter att ha blivit runtskjutsade en stund blev vi slussade till biografen där Erica, Patrik, Frida och Carolina hade ordnat en överraskning! 
Picknick framför bioduken, som var hur mysigt som helst! Thom är ju en riktig filmnörd, så det var extra fint.
Plötsligt fick vi gå och sätta oss i stolarna och en film drog igång. Knappt hade första namnet dykt upp på skärmen då Thom skrek "GHOST WORLD!" Finaste vännerna hade ordnat så att vi fick se Ghost World på vår bröllopsdag. Hur fina? Till detta kan jag också berätta att jag och Thom klätt ut oss till just Enid och Rebecca från filmen på halloween. Dör, på hur fina våra vänner är.
Peppen!
Mina älsklingar!
Sen blev det dags för bröllopsmiddag.
På bordet fanns bilder på mig och Thom då vi var små. Ganska gulliga var vi, måste jag säga.
Vegansk bröllopsmeny! Massor av skumma grejer som tångrom, som är små små kaviarkulor rullade av tång istället! Galet. Och gott!

Fin (+Erica i bakgrunden, haha).
Frida styrde upp dansandet.
Ungefär den fyrtiotusende pussen den kvällen.
Thom var så himla stilig. Dog lite, hela tiden.
Sen dansade vi i tre timmar.
Och det var det! Tusen tack till det lilla sällskapet som var med och till sommaren har vi ett riktigt storkalas för alla! 
 
 
Nu kommer jag börja uppdatera mer här då vi fått en kamera, som anlände så lämpligt som tre dagar innan bröllopet. 
 

Hjärtat.

Har ni någonsin varit så kära att det känns som att ni vill kasta en sten genom en fönsterruta eller sparka ett staket? Det har jag. Precis så kär är jag. Men jag lägger band på mig. Sådär kan man ju faktiskt inte hålla på bara för att det bubblar i kroppen så fort man ser de där snällbruna ögonen och de overkligt röda lockarna. Nej, någon måtta får det väl ändå vara. Men så känns det. Precis så. Krasch, bom, bang!

Tisdag 12/6

Imorse viskade han "mitt lilla smultron". Det var så himla fint för han kan ju nästan ingen svenska alls.

<345





Thom Sutton, ditt jävla skräp, jag gillar dig. Litegrann.


Party S. och Erkan.


Saknar ihjäl mig efter Putte och Erica. Två månader tills vi ses!
Puss!

Den där unge herr Sutton.


<30000000


Måndag.

Ibland kan jag komma på hur dunderromantiskt det är att ha en pojkvän som inte ens kan uttala mitt namn. Det kanske låter dumt, men det känns så himla fint då han försöker och det ändå blir sådär fel på det amerikanska viset. Yolia.
Det var allt.

Lammkött.


Thom Sutton. Bästa.

Thom Violence


Helt jävla livsfarlig.

Onsdag.

Thom skaffar sig sitt allra första pass ifall han "skulle få för sig att besöka norra Europa någon gång i år..."
<3

The ONLY reason I like Thom (he's horrible in every other way).

The reason I like Thom: I've had a crush on Meeks since 8th grade when I first saw Dead Poets Society...


Just kidding. You're alright, Thomas. Almost adequate. Almost.

Saknar er, P-towners, Göteborgare, Tidaholmare, Luleåbor och Öjebykrigare.

Okej, när vi ändå är i nostalgiland... här kommer världshistoriens längsta inlägg.
Saker jag saknar från Sverige.


















































































Det var nog allt.

Erkan.

Hade skypedejt med Erica idag. Hon var arg. Tydligen.
Hursom, mindre än en månad tills hon kommer hit! Åååh peppen! Förresten så har hon bästa hårfärgen.
Gul-gult. Åh. Snyggve.


Tillflykt.

Efter en jättefin kväll i sällskap av min finaste värdfamilj som överraskade med pasta och lite X-Men (två av mina favoritgrejer liksom) så bestämde jag mig. USA, Minneapolis, Hopkins ska bli min tillflyktsort. Här ska allt vara normalt och inga hemskheter ska nå mig. Sånt kan jag ta med familj och vänner, hulkandes över Skype. Men inte här i Minneapolis. Inte här på bloggen heller. Det här ska också bli min tillflyktsort. Inget mer sorgligt som tynger. Här ska jag bara fortsätta med sånt som hör vardagen till. Allt det andra, förutom de tunga skorna. De lämnar jag någonannanstans. Punkt.
Men tack, tack för era fina kommentarer. Främlingar som drar en upp. Så mycket hade jag aldrig kunnat begära.

När det sjunkit in.

Med ögon som svämmar över varannan minut finner jag mig själv hukande över toaletten, redo att kräkas. Antagligen för att min kropp inte vet hur den annars ska reagera på allt sorgligt.
Hemma i Piteå rasar det.

Hejdå, Harry.

Nu är det slut på riktigt. Det tog otroligt hårt på mig. Händerna darrade och luften gick ur mig då sista scenen dog ut och eftertexterna började rulla. Separationsångesten från helvetet. Har nog aldrig känt mig såhär tom. På riktigt. Känns som om jag tappat mitt dyrbaraste. En vän sedan 12 år tillbaka.
Skojar inte, så ni vet. Jag är tom.








Hjärta.

Så himla många personer jag saknar nu. Björnfot, Jens, Donny, Anders, Harry, Freja, Cornelia, Skövdepacket, Johan och Johan, Sanna, Karin och Joel. Sverige är för avlångt. Hatar det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0