Rom.

Norra Sverige är så himla trist. Kallt och kargt. Spruckna asfaltsvägar och knotiga björkar.
Nej, tacka vet jag Rom. Där fanns motiv precis överallt.









Onsdag.

Det stramar i kinderna. Tungan känns torr. Mina händer darrar lätt mot bordskanten och framkallar ett ljud som påminner om en blyertspenna mot ett papper. Det är maj och egentligen vet jag att det är för sent. För sent för kraftansträngningar, skolan är ju snart slut.
Jag vet att det är jag som gjort fel igen. Tog inte till vara på något som är så förgängligt. Hur kunde jag låta det hända igen?
De säger att hoppet är det sista som lämnar människan, och jag sitter som ett levande bevis, på helspänn och väntar på att dörrklockan ska ringa. Kanske idag! Väntar. Väntar. Väntar.
Inte ett ljud. Inte ett endaste knubbigt finger mot min dörrklocka. Inte idag heller.
Men inatt, då är det vi två. Du och jag, hallon/lakrits-polkastången. För bara i mina drömmar kan jag åter köpa dig till frömån för skolklassernas reskassor. Då är det du och jag. Du och jag mot världen.

Övervintring.

Jag kör min mammas turbo-Saab på E4'an mot Luleå och Exile on Wollmar Yxkullsgatan dränker ljudet av sommardäck på äntligen torr asfalt. Det är femton grader över noll nu, isarna har gått och Håkan Hellström skriker "ingen ro i mig, nej ingen ro föränn jag är i dina armar igen" och jag inser att det var länge sen jag var kär. Länge sen jag kände något överhuvudtaget.


Bilder jag tagit på platser jag älskar, saknar.




-wow-

Wow, mitt bästa palindrom för stunden. Känns så himla skönt att ha lite konserter att se fram emot. Eftersom jag levt fattigt och utan fritid denna sommaren så kan jag inte riktigt beskriva hur fint det känns att längta sig bort till konserlyssnande i gräset i fina slottsskogen. Kall öl, tjusiga vänner och underbara band.
Åh, åtta dagar kvar! Klicka på bilden för Way out West-playlist!

Bilden är tagen av Freja.

THIS MAN

Idag hade en vän till mig länkat upp denna sida på facebook (klicka på bilden för att komma dit). Jag kände genast igen ansiktet. Min första tanke var att han såg ut som en bekant till mig, Andreas, eller snarare som han borde komma att se ut om femton år. Sedan kom jag på att jag sett detta ansikte förr och tänkt samma sak då.
I början på juni drömde jag att jag satt på en tågstation och grät. Då satte sig den här mannen brevid mig och tröstade mig. Han luktade som min mammas parfym och lade handen på min axel och sa att allt skulle ordna sig. Sjukaste grejen. Gå in på sidan och läs lite för sjutton! Har ni också sett honom?

Söndag.






Oh I don't listen to what people say. I let the days go by. While I'm still young I dream my days away. 

Asfaltsvägarna

"Jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här" sjunger Håkan Hellström och benen trampar hårdare, snabbare mot cykelns pedaler. Asfalten rusar under däcken och de nyutslagna knopparna på träden vajar i vinden. Jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här.

Vingt mille lieues sous les mers.


Dit jag drömmer mig.

Ljud.

Genom knarret av snön under näbbstövlarna trängde det. Ljudet som fick håren i nacken att resa sig som av en sensommarbris och virvla som höstlöv i magen. Surret från en cykeldynamo. Ett stillsamt, rytmiskt wrom-wrom-wrom. Bland de bästa av ljud jag kan komma på. Som sensommar då kvällarna har börjat mörkna igen och man cyklar hem från stan, vid ängarna vid pappersbruket. Wrom-wrom-wrom. På hösten då asfalten är våt och kall och man cyklar genom förrädiskt smygdjupa vattenpölar som stänker upp på strumpbyxorna. Wrom-wrom-wrom. Bland de bästa av ljud jag kan komma på.


Tisdag.

Mitt ansikte har trängt igenom hinnan av kall luft närmast väggen. Så nära att min nästipp är darrande nära väggens väv. Your breath smells like cardamom och jag kan inte sova. Jag sitter i en bil med smattrande regn mot rutorna, det låter som knallpulver. Jag skulle ge vad som helst för lite knallpulver ikväll. Jag vill känna doften av krut och sommarregn. Hard rain, som tvåtusenåtta, sommarregn och krutrök. Men jag ligger i sängen, skälvande nära väggen med regnsmatter och hard rain i huvudet.
I think I will be alright. Don't come closer morning light.


Kom sommarnätter under stjärnor, kom!

Bild från morfar Niemis barndomshem i Taipalensuu. Fint som snus.

Jag lyssnar på Skansros - Ett sätt att se på saker och längtar mig snurrig efter sommargrönska.


Jag citerar mig själv:
Då man faller bakåt på det soluppvärmda, lila överkastet och stirrar upp i det vita taket, då fönstret står öppet och en ljummen sommarbris letar sig in, men knappt; då en avlägsen gräsklippares dova muller hörs från andra sidan Gitarrgatan, då man lätt snuddar med fingertopparna mot sina läppar som under de kommande kvällarna kommer att bli kyssta av pojkar med lockiga luggar i konsertmörker, då festivalväskan står packad i hallen, då fräknarna avtecknar sig som skarpast på året mot ens annars så vita hud, då man ser blodet på ögonlockens insida då man blundar mot ljuset - då känns det såhär - Skansros - Ett sätt att se på saker.

Pello

Jag längtar till stugan. När jag kommer dit kommer den annars så lungt strömmande älven att vara täckt av ett tjockt lager av is och snö, båtarna som färdmedel kommer att ha bytts ut mot skotrar och bilar på isvägen som finns vid den gamla färjkajen.
Jag längtar så efter doften av vedeldad bastu, att titta på knastriga vhsfilmer från åttiotalet, spela TP, trettio minusgrader, att åka över till finska Pello och köpa Filippinos-kex och enlitersöl, det kalla golvet som kräver yllesockar i dubbla lager och så längtar jag framförallt efter sparkfärder mörka vineterkvällar. Då tystnaden är total och inget stadsljus stör kan man lyfta blicken, för himlen är högst i Pello.

Bilderna tar jag ingen cred för, ty dem har Båten tagit.


16/10


Och jag svär att jag nog aldrig varit lyckligare än just då.


Vindsvåningen i huset med hissen som gnisslar.

När man kommit högst upp i trapphuset, via hissen med galler så ser man dörren längst bort. Den är prydd med en affisch av ett foto (se nedan). På brevinkastet står det J. Niemi, i röd dymo. Ringklockan låter "rrrrt, rrrrt", hest och skarpt. I hallen hänger en stor spegel, en sån man kan se hela sig själv i. En telefonbänk från fyrtiotalet, där ett vackert mönstrat marockanst fat för nycklar vilar, står framför en våd av tyg med tryck av skor i alla möjliga former och färger. I vardagsrummet är väggar täckta av stringhyllor, fyllda till brädden med intressanta böcker och filmer. På andra väggar hänger tavlor, och bilder från de där underliga och roliga kvällarna med vin som alltid slutar med dans, dans, dans. Min hallonröda soffa står i mitten, framför den ett bord i teakimitation. Golvlampans sken är mjukt och lite gulvitt, utmärkt för läsning. En fotölj med fotpall för kvällar med rödvin och Kobra, Filip och Fredrik, Hammarkullen eller vad som helst med Fredrik Lindström står intill lampan, i lagom avstånd för mina långa armar att nå en av bokhyllorna, där Jan Stenmark trängs med J.D Salinger och Jonathan Safran Foer och Paolo Coelho. En liten svart, knasig katt som heter Joel klättrar på tv-bänken, fastän den egentligen inte får, men jag har överseende, som vanligt. På skrivbordet som pappa byggt speciellt för mig, även det i vacker teakimitation, står symaskinen på ena kanten och ljusbord och pennor finner man vid den andra. Hyllan ovanför har glasburkar, fyllda med knappar, nålar och trådrullar; fastskruvade i locken på dess undersida, på hyllans ovansida står korgar med tyger och stuvbitar, tidsskrifter och kanske en blomkruka.
Köket har kakel som jag köpt då jag reste i Marocko. Handmålade och inte sådär helt perfekta. Porslin med guldkanter, den omåttligt tjusiga "Berså-servisen" och tallrikar i olika färger och modeller trängs i några öppna hyllor tillsammans med karotter och tillbringare. En gammal kaffekvarn får köket att dofta som nymalet kaffe, köket som annars ofta doftar kryddigt från soppor och grönsaksgrytor. Ibland luktar det nybakt, då Patrik är på besök. Förstås. Ganska ofta luktar det bränt, då jag försökt baka den där sockerkakan för finbesök. I fönstret kan man sitta på det breda fönseterblecket och lösa korsord medan kakan bränns vid. Utsikten är en smal gata där många människor passerar dagligen.
I badrummet är väggarna blekrosa, i taket hänger en gammal kristallkrona. Räfflade glasburkar med lock med rund knopp står uppradade på hyllan under spegeln, inehållande diverse förnödenheter såsom bomullsbollar, bomullspinnar, badsalt och tvålar. Ljuset är varmgult och runt spegeln sitter runda glödlampor, som i en filmstjärnas loge.
Sovrummet har takfönster. Två smala som sitter tätt emot varandra. Under dem har jag placerat sängen, det är den upphöjda delen av rummet, som skiljs från den andra av ett enda trappstegs höjd. Väggarna är tapetserade i en gammal grön tapet med gula blommor, rätt mörk. Sängen har ett överkast som ser precis ut som Amelies täcke i filmen "Le fabuleux destin d'Amélie Poulain", guldgult, tjockt och med sydda rutor och kanter.På väggen rakt framför sängen hänger otaliga ramar i olika form och storlek, stora ovala, små kvadratiska, rektangulära på höjden och bredden, några är tomma, andra fyllda med filmstjärnekort, illustrationer eller bilder på vänner och familj. Bland ramarna hänger gamla galgar i högblankt lackat trä. Under det enda vanliga fönstret, som vätter mot innergården, står en skänk med två lådor, perfekt för puderdosor, pipask och reservoarpennor.
Rummet är inte särskilt stort, men har en skrubb med snedtak, det blir min "walk-in closet", i den tapetserar jag med en rätt smalrandig tapet, mörkgrönt och benvitt, kanske lite guldkanter. Längs ena väggen finns hyllor för hattaskar som jag fyller med underkläder, några med just hattar och askar för rosetter och knäppa hjort-halsband finns också här. De få skor jag äger ryms längs väggarna på golvet. De stora resväskorna får fungera som dekoration i själva sovrummet, där de står stapalde på en hylla högt upp, nästan vid taket. Där ligger dem. Röda, bruna, svarta, gröna, hårda, skinnimitation, blanka, matta.
Det här var alltså min drömlägenhet.

Ett sätt att se på saker.


Då man faller bakåt på det soluppvärmda, lila överkastet och stirrar upp i det vita taket, då fönstret står öppet och en ljummen sommarbris letar sig in, men knappt; då en avlägsen gräsklippares dova muller hörs från andra sidan Gitarrgatan, då man lätt snuddar med fingertopparna mot sina läppar som under de kommande kvällarna kommer att bli kyssta av pojkar med lockiga luggar i konsertmörker, då festivalväskan står packad i hallen, då fräknarna avtecknar sig som skarpast på året mot ens annars så vita hud, då man ser blodet på ögonlockens insida då man blundar mot ljuset - då känns det såhär.
Såhär kändes min sommar; Skansros - Ett sätt att se på saker.

Dagdrömmerier







Den här sista bilden är så rysligt fin och spännande att det kittlar i hela mig av att titta på den.

Dagdrömmar






Om Paris

Paris, morgonljus som silar in mellan ljusa gardiner, dovt klättrar ljudet från trafiken nedanför upp och in genom det lätt öppna fönstret, på tå smyger jag ut ur rummet där sängen med krispiga vita lakan står, rafsar slarvigt ner några ord på en lapp, avslutar texten med en slarvigt ritad karta och ett hjärta, klär på mig under tystnad, försvinner för att återfinnas läppjandes på ett glas vin vid midnatt på ett café någon tvärgata ner från de större stråken. När natten är som mörkast, precis innan det ska börja gry; har du sedan länge hittat mig och vi går tillbaka till sängen med krispiga vita lakan för att somna igen.


Om frost, om stjärnor, om vinterminnen.

Den där dansbanan jag så många gånger drömt om, den dansbanas efterklang ringer fortfarande i mina öron trots att sommaren definitivt är slut, snart likaså hösten. Men dansbanan står kvar. Dess trägolv är frostbitet och den omges av de tidigare lummiga trädens nu höstgula löv. 
Jag dansar inte. Jag ligger ner och betraktar alla stjärnbilder jag kan och inte kan. Försöker lokalisera Stora Karlavagenen, utan framgång. Den lilla däremot hittar jag på en gång. Sen Orions bälte, den som jag alltid brukar titta på precis innan jag stänger ytterdörren mörka kvällar. Snart mörka mornar, eftermiddagar. Då kommer uppfarten vara ett slagfält mellan mig, snön och en alldeles för stor snöskyffel. Jag vill fråga min bror om han minns. Minns du? Minns du den gången då jag sprang med skyffeln framför mig och den stappade fast i en skarv och jag flög rakt ner i snöhögen vi så flitigt under ständigt gräl, skottat upp? Minns du? Minns du då vi grälade om vem som skulle ta farfars lilla skyffel, den man får så ont i ryggen av? Minns du att det slutade med att vi istället för att skotta "nötte bort" snön då vi började spela landhockey på uppfarten? Minns du att du sköt ett slagskott så tennisbollen träffade min näsa och att blodet forsade? Att vi sen gick in och du lät mig vinna i något TV-spel? Minns du?
Allt det tänker jag på då jag ligger på rygg på dansbanan i min vinterkappa. Betraktar alla stjärnbilder jag kan och inte kan. Försöker lokalisera Stora Karlavagnen, utan framgång.

Tidigare inlägg
RSS 2.0