Svaren.

Forlat sa hemskt mycket att svaren ar sena. Precis da jag tankte publicera sa krashade min dator (jattehemskt och jobbigt), sa nu skriver jag den har inledningen pa Thoms mac, darav de uteblivna svenska bokstaverna.
Naval, resne ska ga lattare att lasa! Har ar svaren.
 
 
Vad gör man när man längtar hem?
Här har jag två eminenta tips! Innan du ringer hem till mamma och gråter av dig så kan du:
 
1. Åka till närmaste IKEA och äta svensk mat och känna dig som hemma litegrann. Faktiskt, att bara läsa lite ord på svenska kan göra hela skillnaden. Jag brukar säga till Thom "It's an emergancy. I need to Swede it up. We're going to IKEA." Så åker vi dit och jag sitter i mammas och pappas vardagsrumssoffa, klappar på mina påslakan och dricker påskmust.
 
2. Gör något som är dödskul, som du absolut inte kan göra hemma i den svenska hemstad. Eftersom jag kommer från en by utanför Piteå så innefattar det ju ungefär allt.
Gå på konsert, ät grilled cheese with tomato soup, gå och se Tillbaka till Framtiden på bio, shoppa på Forever 21, åk till en drive-through vad-som-helst och köp vad som helst som är megastort (typ en 2,5 l läsk + gigantisk chipspåse), ät mac & cheese, kolla på en bra tv-serie då den går på TV i USA och inte ett halvår senare i Sverige, köp underkläder på Victoria's Secret, åk och kolla på en college football-match och känn peppen från publiken och ropa och heja fastän du inte förstår/gillar sporten (det finns ju i varje fall alla grejer vi sett på film, cheerleaders, maskotar, skolorkester som marcherar och massor, massor utav beerpongande). Gör amerikanska grejer och njut av alla knäppheter. Ta vara på att du är så modig som vågade åka och lev ut din tid i USA, du är ju bara där i en liten stund av ditt liv.
En sån grej kan vara att fara till ett äkta mexikanskt frukosthak och äta breakfast burritos och de bästa tortillachips du någonsin ätit.
 
 
 
Vad gör man om man hittar världens bästa pojke (har ev. redan gjort det) och inte vill lämna honom på andra sidan planeten när man ska hem?
Jag vet inte riktigt om du menar om pojken bor i Sverige eller i USA.
Bor han i Sverige så vet jag hur många au pairer som helst som haft pojkvän hemma i Sverige som det fungerat bra med. Visst kan det ju bli jobbigt och alldeles otröstligt sorgligt då man saknar varandra, men är man kär så klarar man det. Han kan ju komma och hälsa på en gång eller två.

Bor grabben i USA... ja, då är det ju svårare. Jag och Thom försöker klura ut det just nu. Eftersom jag bara är här på ett tillfälligt visum, ett J1 exchange visa, så måste jag åka hem då jag jobbat klart här. Det är ett krav, annars är jag här illegalt, och det kan man liksom bli deporterad för resten av livet för.
Så jag får nog återkomma med svaret på den frågan, tills jag vet själv vad man gör.
<3
 
 
Åkte du med cultural care och har du isåfall något bra eller dåligt att säga om dem?
Precis. Jag tycker absolut att man ska åka via en agentur, så man har stöd och hjälp (framförallt lagligt, om det behövs). Cultural Care är lite knäppa ibland och jag kan tycka att de mötena som hålls en gång i månaden kan vara skitjobbiga att gå på, men det kommer man nog inte undan med någon agentur.
De var jättebra på att svara på frågor och hjäpa en med processen att söka visum, fixa health insurance osv, de skickade helt enkelt alla papper och hade en guide med exakt de svaren man skulle fylla i, så det var bra. Hade aldrig klarat det på egen hand.
Cultural Care-skolan på Long Island. Här lärde jag mig ungefär ingenting, men det var skönt med ett stopp där man kunde prata av sig med andra au pairer innan det blev dags för det stora allvaret med värdfamilj.
 
 
 
Vad planerar du att göra när din aupairtid är slut? Stannar du i staterna med Tom och gör vad? Eller åker du till Sverige igen tillsammans med honom? Vad händer?
Jag får inte stanna i staterna. En sak ska ni veta, att skaffa ett visum till USA är inte enkelt alls, ni som läser niotillfem kanske minns hur till och med hon, som fått ett tokbra jobb och allt hade svårt med arbetsvisum. Ett arbetsvisum går i regel bara att få om man är jätteduktig på något och ett företag verkligen, verkligen vill jobba med en. Det är nämligen så att företaget måste gå igenom en lång ansökningsprocess också, och det gör de kanske inte för en som söker jobb som... servitris?
Det enda studentvisumet jag kan söka är heltidsstuderande, vilket jag inte har råd med. Föräldrar sparar liksom hela livet för sina barns "college funds", så det går ju inte heller.
Mitt visum säger att jag måste åka hem när mitt au pair-program är slutfört, så det bär hem mot Sverige i september. Vad jag och Thom gör försöker vi klura ut just nu. Jag får svara på den frågan senare, då jag vet svaret.
 
  
 
Vad tycker du om Sverige nu när du levt ett år i USA? Fördelar/nackdelar med båda länderna?
Jag måste säga att jag hade otroligt mycket fördomar mot amerikaner, några var visserligen sanna, som att många kör sjukt stora bilar, att det är snabbmatskedjor överallt, att många är feta, att det finns många som är hemlösa, att det är socker i precis allt osv. Det var ju sant. Men vad jag inte väntade mig var att amerikaner skulle vara så öppna, hjälpsamma och generösa. Vart man än går så är det någon som håller upp dörren åt dig med ett leende, hjälper en att plocka upp mynt som man tappar, småpratar vid busshållplatsen eller erbjuder hjälp att exempelvis ta ett foto om man försöker klämma in flera personer i en bild. Just det att folk erbjuder sig, innan man ens behöver fråga. Det händer ju inte i Sverige där vi sköter oss själva och skiter i andra.
 
Såhär efter nästan ett år i USA så kan jag känna att jag fått förståelse för så mycket av deras knäppa sidor, detta är ett land byggt av invandrare från hela världen, kulturkrockar är vardagsmat, vilket leder till att folk kan bli konservativa eller till, vilket jag ser mycket, mycket mer av; en öppensinnad attityd där man hjälper varandra istället. som frisk, tjugotvååring utan barn så kan jag känna att USA är helt klart där jag vill vara just nu. Men absolut inte bo förevigt. Nej, deras sätt att sköta saker, såsom att man måste ha dyra försäkringar till allt och att det kostar massor att ha barn i skolan, är inget jag vill ha. Men å andra sidan, fortsätter moderaternas frammarch så är vi väl där snart i Sverige med. Usch.
Pello.
New York City.
 
 
 
Hur lång tid tog det innan du kände dig hemma i din au-pair familj och din nya stad?
På en gång! Visst var det ju lite läskigt att gå och plocka mat från kylen första veckorna, men jag kände mig hemma på en gång. Barnen var lätta att lära känna och Gabe också. Jag bestämde mig för att våga sitta kvar och kolla på TV med honom när barnen gått och lagt sig, även om det var läskigt att småprata på engelska till en början. Men visar man att man vågar och vill vara social så ger det en så mycket tillbaka.
Annars så umgicks jag litegrann med au pairer till en början, men kände mest att jag inte hade så mycket gemensamt med någon av dem, annat än att vi var au pairer. Jag började upptäcka staden mer på egen hand, jag gillar att göra saker själv. Gick på konserter och träffade nya vänner, gick på museum, caféer och lärde mig staden. Kände mig verkligen hemma hur fort som helst. Jag tror att om man vågar driva runt själv så blir det snabbt mer ens egen stad än om man bara far till The Cheesecake Factory med ett gäng au pairer hela tiden.
 
 
 
Hade du mycket hemlängtan i början?
Nej. Jag har faktiskt nästan inte haft någon hemlängtan alls. Mest har jag längtat efter Erica och Patrik. Ibland skyller jag på hemlängtan bara för att jag vill fara till IKEA och dricka påskmust.
 
 
Kommer du ihåg ditt första intryck när du klev av planet?
När jag klev av planet i New York så väntade en två timmar lång kö genom immigrationskontoret där man blev behandlad som misstänkt terrorist, ungefär, så när vi väl fick hämta våra väskor och hoppa på Cultural Care-bussen så var klcoka mitt i natten och jag var dödstrött. Allt jag kommer ihåg var att det var väldigt varmt fastän det var natt och att det pirrade i magen då man såg gula taxibilar stå och vänta.

När jag fem dagar senare klev av planet i Minneapolis var jag så nervös att mina ben kändes som gelé. Jag skulle liksom träffa min värdfamilj. En familj jag aldrig träffat som jag ska bo hos i ett helt år. Jättekonstig känsla. Jag minns att jag var nervös över hur jag skulle hälsa. Ta i hand? En snabb kram? Bara vinka?
Det blev en kram och barnen flög på mig på en gång, så det löste ju sig bra.
Mina finisar.
 
 
 
Vad är planerna för den närmaste framtiden?
Leva Minneapolislivet fullt ut! Bada i sjöar, gå på restauranger och konserter och hångla sönder min fina kille.
 
 
 
Blir du kvar i USA som au pair?
Nej, min värdfamilj behöver ingen au pair till hösten eftersom Marley börjar första klass och då kommer de båda att vara i skolan mellan 9.00 och 16.30, vilket är sjukligt långa dagar för en sexåringt, tycker jag. Då blir det  bara en och en halv timme innan Gabe kommer hem, så de ska vara på fritids. Man kan liksom inte ha en au pair bara för 1,5 h. I varje fall inte för $198+mat+kostnader till Cultural Care.
 
 
 
Hur länge "vill de ha dig"?
De har sagt att de gärna hade haft kvar mig, men det kostar så mycket för Gabe. Han är ju ensamstående och Cultural Care tar mycket betalt, inte så att jag tjänar mycket, men agenturen håvar in en hel del under året. Gabe ville att jag skulle stanna nästa år också, för att ha lite hjälp på kvällar och en del helger, men i såna fall utan CC. Vi försökte hitta lösningar för hur jag skulle kunna stanna utan au pair agentur, men det går inte med visumet. Jag måste hem.
 
 
 
Ska du plugga där?
Nix. Det har jag inte råd med.
 
 
 
Hur är förhållandet mellan dig o familjen?
Jättebra! Jag gosar med barnen hela dagarna och dricker en öl med Gabe om kvällarna ibland. Gabe förstår att jag vill iväg på kvällarna och göra saker. När man jobbar "hemma" så blir ju huset som ens arbetsplats, och för att kunna slappna av och känna mig ledig så måste jag fara iväg. Självklart är det ju det de flesta au pairer gör, men det är helt okej för Gabe. Vi förstår varandra bra.
 
 
Hej! Har inte riktigt vetat när jag ska säga detta och det är ju ingen fråga, men har tänkt på det så många gånger! Tack för alla dina recept, världens bästa!
Vad glad jag blir! Ska slänga upp fler så fort jag kommer hem till mitt riktiga kök i Sverige, lovar!
Minipiroger med feta-rödlök-spenat-pestofyllning med rostade rotsaker i ugn med chili och örter.
 
 
 
Du som åkt till USA och gjort allt du har gjort (flyttat till göteborg, träffat en kille utomlands osv), vad är dina tankar om oro? Vad oroar du dig för? Hur botar du din oro?
Jag är inte så orolig av mig. Jag har snälla vänner och föräldrar som jag vet kommer att hjälpa mig om jag behöver det. Det gör det enklare att våga prova, för jag vet att om det skiter sig ordentligt så är det ingen som dömer eller tvekar ens en sekund att hjälpa mig upp på fötter igen.
Fast det är klart, ibland orar jag mig för att jag inte vet vad jag vill jobba med riktigt, att jag inte börjat plugga än och just nu är min största oro att jag inte kan vara med Thom efter september. Men då tänker jag istället att studier kan jag spendera pengar på då jag vet vad jag vill göra, kanske är det inte min grej att plugga ens? Sen så vet jag inte riktigt om de sakerna jag gjort, såsom att ha packat ihop några väskor och försökt bo i Göteborg eller träffat en kille utomlands har varit så stora beslut, jag har gått på magkänslan. Nu hittade jag ju ingenstans att bo i Gbg, så jag fick packa ihop de där nedrans väskorna och åka hem till Piteå ett tag, men sen åkte jag ju hit till USA, så det löste ju sig på ett annat vis. Tror inte att man behöver haka upp sig på att det inte blev som man planerat i första taget. Vem vet? Hade jag fortfarande bott i Göteborg hade jag ju inte levt det här äventyret och inte träffat min fina kille. Jag tyckte att det här löste sig till det bästa. Jag har haft ett dödsroligt år som jag aldrig skulle byta mot vilken lägenhet i Göteborg som helst. Nu hoppas jag bara för livet att jag och Thom kan få vara tillsammans. Det måste gå.
 
Bild från kollektivet jag bodde i ett tag i Göteborg. I fönstret ser ni mig dansa i den tvåsitssoffa jag sov i varje natt.
 
 
That Stupid American Boyfriend has questions...
I'm sure you've told me this before, but; What was the hardest thing to adjust to? Either from moving to the US, or from living with a host family. Also, what exactly did you do wi your time before you met me? How did you ever manage to survive?
1. Why don't you just ask me in person, weirdo? Oh well, as I HAVE told you (I'm sure), moving to the US wasn't very hard to adjust to, you know, we Swedes are pretty good at English already, so it wasn't too tricky. On the other hand, maybe remembering to be polite in English was a little hard to always keep in mind. Not that I was being mean or rude, but it's easy to just focus on what you want to say in the beginning that you kind of forget to add "please" and using people's last names if you don't know them well. I never do that. The last name thing. I forget. I tried to use "sir" once, but it came out all weird. 

2. Adjusting to living with a host family is, as welcoming as my family was, still a little harder, I thought. You live where you work, with your employer. It's scary as hell the first couple of times you go to the fridge to make yourself a sandwich or get a coke, but it'll pass. Also it's hard not to do too much around the house. You feel like you want to help out with everything, since you live there and all, but I think you have to rememeber that you're not a maid.
 
 3. I managed just fine, thank you. And don't be so full of shit. (puss)
  
 
Jag har en pojkvän. Han bor på andra sidan jordklotet men just nu i Sverige, bara det att han åker tillbaka i höst. Jag har inte råd att följa med, vi älskar varandra. Jag dör lite över paniken att han ska åka "hem"...
Fy fan. Det är så dumt att det ska vara så svårt att få vara tillsammans på samma plats.
 
 
Saknar du Göteborg? Tror du att du flyttar tillbaka igen? oså måste jag fråga, Har du fortfarande bra kontakt med David och Aron ?
Jag tycker verkligen att Göteborg är en av sveriges bästa städer, jag flyttar gärna dit. Kanske inte nu, men senare.
David och Aron hör jag inte av lika mycket som förr. När jag bodde på Helliden så umgicks jag mycket med Aron och hans kompisar, de bodde ju bara staden en buss bort, men jag har inte ens haft råd att åka och hälsa på någon  i södra Sverige (inte mina fina Göteborgsvänner, Skövdegänget, Freja i Skåne eller mina fina Stockholmare) under året jag bodde i Piteå, innan jag åkte hit alltså.
David ser jag till emellanåt då jag är i Norrbotten. Mer av det måste bli av, men vi bor inte i samma stad där heller. Jag umgås helt enkelt mest med de som är där jag råkar bo.
Bra killar båda två!
Finaste.
 
 
 
Vad har du tänkt göra när du flyttar hem till Sverige igen? Jobba eller plugga, och i så fall till vad?
Tanken är att jag ska jobba. Tänkte ta körkort för taxi. Jag vill jobba ihop pengar så att jag kan flytta någonstans som inte är Piteå. P-town är fint, men jag kan det där nu.
 
 
 
Är det någon skillnad på människorna i USA jämfört mot sverige? Är några mer öppna, pratglada till exempel?
Om det är! Trots att jag mest blivit positivt överraskad av amerikanerna så måste jag nog säga att jag tycker att svenskar är både mer allmänbildade och attraktiva. I största allmänhet då. Amerikanerna, å andra sidan, är mycket trevligare och hjälpsamma. Folk här är inte lika blyga, jag tycker nu i efterhand, att svenskar är väldigt otrevliga. Vi ignorerar varandra så totalt att man inte ens söker ögonkontakt när man sätter sig brevid någon på bussen. Man sitter där i en halvtimme och låtsas om att man är helt själv. Det är ju jätteknäppt, faktiskt. Jag menar inte att man måste prata, men man kan ju säga hej, eller åtminståne nicka litegrann, istället för att ignorera.
 
Hittade ingen passande bild, men här är jag och Thoms kusin Vanessa.
 
 
 
Berätta gärna om någon kulturkrock!
Jag har inte varit med om så mycket pinsamheter, tyvärr. Men det här med att man inte alltid förstår amerikanska traditioner blev en gång lite knäppt: Gabe berättade att barnen skulle ta med sig Valentine's cards till skolan nästa dag, så jag och Marley kunde fara och köpa tillhörande godis. Låter ju inte så svårt. Jag och Marley for till affären och handlade lite fint papper att göra små kort av och M&M's i rosa och rött.
Senare på kvällen så frågade Gabe var korten och godiset var och jag pekade på ett skåp. Mycket förvirrad plockade han fram den lilla högen med kort och den oöppnade M&M-påsen. "So... how were you planning on getting the candy to stick to the cards?" Vad jag inte visste var att i USA så handlar man ett paket med färdiga kort som har en klubba eller liknande godis i små påsar som sitter fast på korten så det bara är att skriva namnen på sina klasskompisar. Vi fick helt enkelt, skrattande åt missförståndet, åka tillbaka till affären och köpa såna kort istället. Tycker mina hemgjorda kort med fasttejpade M&M's (eller hur jag då tänkte lösa det) var mer personligt! Ehe...
 
 
Jag skulle åka som au pair men fegade ur i sista minuten. Vad är ditt råd för en fegis som mig?
ÅK! Tycker du inte om det så kan man ju alltid åka hem. Åk! Jag lovar dig att hur ditt år än blir så kommer du ta med dig erfarenheter du aldrig kan få på något annat sätt. Du lär dig språket bättre, jag har tillochmed lyckats plocka upp en Minnesotadialekt, du får lära känna människor från en annan kultur, äta nya maträtter och lästa dig massor om dig själv. Att ta hand om barn är ett tungt jobb ibland, men väldigt lärorikt. ÅK FÖR SJUTTON! Det värsta som kan hända är att du ångrar dig och vill åka hem, so what? Gör det då. Men du provade ju i varje fall. 
 
 
 
 
Förresten, vad heter konstnären till det trycket du köpt med vågorna på? Som jag har för mig att jag sett i ditt rum hos aupair-familjen?
Tavlan heter The Great Wave of Kanagawa och är målad av Hokusai.
 
 
 
 
Vad tyckte Thom om Sverige? Hade han varit här tidigare?
No, I (Thom) had not been to Sweden (or outside the US, for that matter) prior to this Midsummer visit.
As for what I though of it; it's pretty rad. As an American Europe in general has a certain aura around it. It feels like a sort of strange, distant, ancient thing. An almost-alien culture where the buildings have real history and people are somehow comfortable leaving their homes without a firearm. So it was quite a trip for me just to be on a new continent where the streets and the buildings that line them are literally older than my home country.
 
Also exciting to me;
Riding the night train (We don't have many long distance passenger trains in the US, just subways and cargo trains)
The midnight sun (The fucking sun doesn't go down! For, like, weeks!! How fucked is that?!?)
Meeting Julia's friends (It's very strange dating someone for six months without meeting any of their friends.)
Palt (Potatoes are probably my favorite thing in the world, and now I have a new way of enjoying them!!!)
 
So, yeah, I liked Sweden a lot. Between all the things mentioned above, the always interesting experience of being in a different culture, and the various aspects of Swedish culture/politics that are more in line with my worldview than the American methods (i.e. I'm a pacifist and socialist), I find a lot to love about Sweden.
 
 
Hur ser din drömframtid ut?
Såhär.
 
 

Fråga på ba'!

Innan jag knappt förstod det själv är jag alltså inne på min elfte månad som au pair i USA. Hur sjukt är inte det?
Hur som helst så duggar det in lite frågor här och var hela tiden, så jag tänkte att ni kunde få fråga här i kommentarsfältet igen, så postar jag svaren någon gång efter helgen?
Jag har ledigt nästa vecka eftersom barnen ska åka och hälsa på sin mamma, mormor och morfar. Man kan ju tycka att jag borde hinna svara under den veckan, mellan allt hångel. Okej, så gör vi! Ni frågar, och jag svarar!

Ni kan fråga om au pair-livet, för det vet jag en hel del om vid det här laget, om vad man gör om man längtar hem eller om besannade/falska fördomar. Men ni får ju såklart fråga om vad som helst.

Då kör vi då?

 
Frän bild från Halloween. Allt för att ni ska förstå hur ball/häftig/livsfarlig jag är.


It's real.


Rom, 2011

Satt och bläddrade bland bilder och hamnade i mappen med foton från Rom, förra våren.
Vi kollar lite, tycker jag!
 
 

Hjärtat.

Har ni någonsin varit så kära att det känns som att ni vill kasta en sten genom en fönsterruta eller sparka ett staket? Det har jag. Precis så kär är jag. Men jag lägger band på mig. Sådär kan man ju faktiskt inte hålla på bara för att det bubblar i kroppen så fort man ser de där snällbruna ögonen och de overkligt röda lockarna. Nej, någon måtta får det väl ändå vara. Men så känns det. Precis så. Krasch, bom, bang!

En vanlig helg i Minneapolis.

Efter två veckor i Sverige, som ju är dödstrist och asdyrst i matväg, så spenderade jag och Thomas helgen med att... äta.
Här är vi på French Meadow i uptown för att äta brunch.
Thom.
Bästa läsken.
Efter brunch så pallrade vi oss till stranden. Lake Calhoun är en av mina favoriter.
Efter att ha badat åkte vi hem och gjorde oss i ordning för middag och fest. Middag intogs på Namaste Café i uptown. Helmysigt då det ser ut som ett vanligt bostadshus och man sitter liksom på verandan. Sen så är det ju ett extra stort plus att de har ett stort veganskt utbud.
Vi beställde in öl och mango margaritas och började att spela kort. 3-13, som vanligt.
<3
Och det var den lördagen.
Så blev det söndag och vi begav oss till The Global Market, där man kan hitta mat från hela världen. Tillochmed svensk mat har de! Gräddtårta med jordgubbar, smörgås med västerbottensost och chokladbollar. Fast det var jag ju less vid det här laget, så vi handlade tahini och indiska samosas (bäst) och kikade mest runt i alla fina butiksstånd. Här sitter vi på en busshållplats och väntar på att åka vidare.
När vi var klara där gick vi nämligen och kollade runt i vintagebutiker för att sedan äta en sen lunch på ett annat favoritställe, Jasmine Deli på eat street. Jag beställde min favorit - Vegetarian mock duck noodle salad with house vinegrette. Ja, ni ser ju.
På kvällen tillagade vi samosa...rna? De fick tillsammans med pitachips dippas i vår hemlagade rostade grönsaksdipp och egna hummus med jalapenos och massor med vitlök medan vi kollade på Sagan om Ringen. Bästa mathelgen med bästa killen.
 
 

4th of July II

Igår var det som sagt 4th of July, vilket såklart amerikanerna firar med dunder och brak.
Thoms mamma, Lory, hade bakat en jättefin flaggtårta.
Jag, Thom och hans kusin Vanessa åkte och kollade på en parad som jag inte tog bilder på, men här är jag i varje fall. Hej!
Det var +38 grader hela dagen, så vi valde att stå en bit bort, i skuggan.
Jag och Vanessa!
Sen åkte vi till en båtparad och barbecue. Det var så vansinnigt varmt att man knappt kunde vara ute, tyckte jag och Thom. Men kvällen avslutades i varje fall fint i en park med fyrverkeriföreställning. Det höll på i en halvtimme ungefär och jag kan inte understryka det mer; amerikaner kan sina fyrverkerier.
Ledsen förövrigt att det inte blir så mycket bilder. Kameran jag lånar av Gabe är ganska kass, så det är liksom inte så kul. Ibland, dock, får jag tag i den bra kameran, och då är det bättre, men tills jag skaffar något eget blir bloggen lidande. Trist, tycker jag. Oh, well.
 

4th of July I

Idag var det USA's födelsedag. Hurra!

Sista kvällen i Piteå.

Melankoliskt men röjigt blev det såklart, sista kvällen i P-town. Det råkade knappt bli några bilder alls. Det var dumt. Men här är några, mest på mig, från södra hamn, där vi alltid dricker öl om sommaren.
 
 

Sverige.

Så lite mer Sverigebilder. Här dricker vi vin med min mamma. Thom och mor Karin visar upp sina bästa solbrännor.
Här kommer en bild från några dagar senare då jag och Thom varit hos Erica som trixade med våra hår. Thom blev av med sin "galen vetenskapsman"-look och jag fick längre hår, som ni vet.
 

RSS 2.0