44!


#crazycatlady

Jag saknar min katt.

Inztagrammm

Vad har hänt sen sist?
Jo, det har snöat.

Då är det mysigt att gå i serietidningsbutiker.

Big Brain Comics.

Gunnar.

Kan inte riktigt sluta skratta åt den här bilden. Marley har varit en riktig stjärna på bild på senaste. Mer roliga kommer.

Mitt fina, fina Minneapolis.

Vissa amerikaner har fullkomligt tappat förståndet nu i jultider. Jag älskar galenskapen.

Vårt senaste projekt. Barbie's ghetto crib.

Här sitter Ken och Barbie och kollar på film i det nya huset.

Mer pyssel. På Thanksgiving bestämde vi oss för att göra lite indian head dresses.

De blev så himla fina!


Hahaha! M hade tappat sin boll av jord. Den hade gått sönder. Gabe var inte sen att ropa "Julia, come pose with the kids, Marley is being hilarious!"

Kan. Inte. Sluta. Skratta.


Onsdag.

Tung dag. Hade båda barnen hemma eftersom de har ett minilov på grund av Thanksgiving. När båda är hemma handlar mitt jobb mest om att försöka få dem att inte bråka konstant. Tackar högre makter för att Gabe fick komma hem tidigare idag och låta mig gå ner i källaren för att vila huvudet. Övervägde att stanna hemma hela kvällen, men nej. Det är ju ändå konsert ikväll. Far och ser Youth Lagoon istället.
Imorgon är det Thanksgiving, vilket blir fint. Gabe har utlovat mycket vin och bra musik. "And maybe we could take the kids to the movies. If we're not to wasted by then." Hahaha.
Min värdfamilj alltså <3

Förresten, idag började jag nästan lipa då Marley satte sig i knät på mig och sa "I know you're not going to stay with us forever, and even though I will miss you so much I'm keeping you in my heart forever. You're a part of our family even though you don't have the same last name as us. It doesn't matter. I still love you."
Alltså. Det hade varit världens klyschigaste grej om det inte kommit från en liten femåring. Dog lite. Åh.

Umgänget.

E undrade:
Du verkar inte umgås med så mycket andra au pairer. Varför inte? Bor det inga i närheten? Umgås du med amerikaner eller är du mest själv?

Det stämmer. I den lilla staden där jag bor, Hopkins, så bor det inga andra au pairer men en liten bit bort finns det en hel drös. Jag följer ibland med på au pair-fester och middagar, men för det mesta umgås jag med andra. Jag har några olika umgängeskretsar av amerikaner jag lärt känna här genom mer gemensamma intressen än... ptja att ta hand om barn.
Inget ont om alla trevliga au pairer, men majoriteten av dem har jag inte så mycket gemensamt med. De är hur fina och bra som helst, men det har bara blivit så att jag umgås mer med mina amerikaner.
Jag är själv en hel del också, kan jag tillägga. När jag haft ungar klängande på mig hela veckan kan jag rätt ofta prioritera att åka iväg själv och äta brunch och gå i skivbutiker eller på museum under helgerna. Vara själv bara. Jag har inga problem med det alls, utan det är något jag unnar mig. Att ta med sig en bok på restaurang och sitta en timme är inget jag gör för att jag är så ohyggligt ensam, believe it or not.

Sociala medier, alltså.

Vad ska jag säga? Jag har inte tid att släpa på kameran hela tiden. Antingen släpar jag på barnens grejer eller så packar jag så lätt som möjligt för att stå och trängas på konsert med Thom.
Så då tänkte jag såhär, det här med twitter kanske är kul? Vet inte. Jag tänkte ge det ett försök i varje fall. Ni hittar mig där om ni söker på antingen Julia Niemi eller tjetts.
Kanske kan bli något för mig? Annars så kan ju ni som har en iPhone hitta mig på instagram där jag uppdaterar löjligt mycket. Mycket på barnen, konserter, Minneapolis i allmänhet. Sök bara efter julianiemi.
Pussva.

Vitt.

Saknar det vita håret en smula. Men jag kommer aldrig någonsin förstöra mitt hår så igen.
Men satans snyggt var det ju.

Poseringens glada dagar. 2008 kanske?


What's going on.

Här kommer senaste instagramuppdateringen. Den här bilden tog Marley med kommandot "Look like you're tired or maybe look like I've just kicked your butt." Inte helt säker på hur jag lyckades. Men M var nöjd.

Här är min bästa bakiskur. Flottig, vegansk kinamat. Och massa vatten. Har blivit lite av en ritual. Bästa kinastället ligger ett kvarter bort. Är jag inte bakis under helgen går jag annars till Hoagie's för brunch, fast det vet ni ju by now.

Här sitter jag återigen och väntar på en buss. I den flotta drakplånkan sparar jag växel som jag sen kan använda på bussen. Man får otroligt mycket onödiga småmynt jämt.

Den här underbara mannen åker ofta samma buss som mig. Han har en Svamp Bob-tatuering på sin högra hand. Tyvärr syns den inte så bra. På andra handen är Dumbo.

Annars hänger jag allt mest på First Avenue. Ungefär hela tiden. Fyra gånger den senaste veckan bara. Såg First Aid Kit och bästa Klara (som jag lärde känna typ 2006) kom utspringandes till mig i publiken för att kramas och prata massor på svenska. Fick känna mig lite viktig. Här ser vi att hon har upptäckt var jag står. Himla fint och knäppt att ses såhär igen, på andra sidan jorden ungefär.

Lykke Li!

M83! Åh. Har haft sånt fint sällskap på senaste också. Finaste Thom som är fåordig, klok och himlar med ögonen och skrattar då knäppa tjejer gapar och skriker på konserterna. Har helt klart en ny favoritvän.

Det var allt. Tänker inte ursäkta för dåligt bloggande. Sånt är trams.

Felix Felicis.

Jag har sånt himla flax. Jämt.
I söndags hittade jag ännu en ny vän, Thom. Stackarn var 20 och hade därför stora X på händerna, så jag köpte honom en öl och sen pratade vi om alla bra konserter vi varit på och hur dumma vi kände oss som inte köpt biljetter till M83 i tid. Vi bytte nummer  i hopp om att stöta på varandra på fler konserter, eftersom vi båda inte är särskilt bortskämda med vänner med samma goda musiksmak och så igår fick jag ett sms av ovan nämnd:
"Hey Julia, I just got tickets to M83, do you still want to go?"
Förmodligen! Bör jag tillägga att det varit slutsålt i veckor och att folk är helt galna över biljetter? Ibland köper man en öl åt rätt 20-åring.
Har sånt flyt, helt enkelt.

First Aid Kit

För er som inte hört First Aid Kit så kan jag meddela att ni verkligen missat något. Här kan ni lyssna på singeln från kommande skivan.

All my love to MPLS.

Om ni bara kunde se hur jäkla grym konsertlokal First Avenue i Minneapolis är. Intimt på tre plan med 6 barer, var man än står ser man bra och ölen är billig. Hittils har jag sett följande band i min nya hemstad:

Bon Iver
Girls
Phantogram
Zola Jesus
Explosions In The Sky
Method Man
First Aid Kit
Lykke Li

Och inom kort följer:
M83
Beirut
The Kooks (?)

Dear friends, jag kommer aldrig hem.

Instagram. Igen.

Hej, här sitter jag och väntar på en buss. Så ser jag ut nuförtiden. Precis som vanligt alltså.

Mina nya fina docs gör sig så bra mot allt gult.

I brist på annat begav jag mig en kväll iväg för en drink. Fungerar fint om man har en bok som sällskap.

MPLS <3

Hejhej!

Här är det redan jul , obviously. I USA gillar man stort. Jättestort.

Frukost! Scrambled eggs med spenat och tomat samt knäckemacka med cottage cheese och tomat+basilika.

Avskedsmiddag för Ida på Chino Latino.

Mer sprit.

Godaste lunchen.

Tränar lite yoga då det humöret faller på.

Så sist men inte minst försökte jag göra min egna pumpkin spice latte enligt ett recept av Martha Stewart. "It'll taste just like Starbucks!" No, it didn't. Bitch.

(muggen fick Gabe av mig)

Annars då?

Glömmer kameran jämt. Men här är en kort uppdatering från igårkväll. Bästa bruden Ida (i svart) hade avskedsmiddag. Känns som att hela det här året kommer bli ett år av avsked och saknad av folk. Men det är ju självvalt. Fast usch.


Bilderna knyckte jag av Sandra, bästa tyskan.

Zola Jesus.

Här har ni något att lyssna på. Min nya favoritbrud, Zola Jesus, som jag förövrigt hade turen att få se här i Minneapolis förra månaden. Så. Jävla. Jävla. Bra. Helt enkelt. Jag och Gabe maxar högtalarna.

Holy schnikies!

Så, klassiskt scenario. Detta från måndag.
Snubblar in genom ytterdörren och dräller runt massa påsar på golvet, halvsvärandes. Min värdfamilj har vant sig vid att det alltid blir ett jäkla liv så fort jag uppenbarar mig. Hör min värdpappa ropa från köket:

"Hey Jules, you okay?"
"I'm alright, I'm alright."
svarar jag från vertikalt läge på golvet.
"We seriously need to get you some knee pads. By the way, did you just say "holy schnikies"?"
"Julia's home? I thought I heard someone trip."
  (Gunnar)
Fantastiskt, mina värdbarn vet redan att så fort man hör något krascha i golvet så är det antagligen au pairen.
"Classic Julia. But seriously, holy schnikies? You can do better than that."

<3

Mitt-i-veckan-motown.

Lite mitt-i-veckan-motown. Sånt kan behövas på onsdagar.

De är här!

Mycket instagram nu, jag vet, men jag ville bara säga att de är här! Mina finaste, finaste docs kom idag i en stor kartong till min dörr. Hu-jävlat-rra!

Halloween via instagram.

Så lite från måndagen, alltså Halloween.
JAg och Marley bakade lite monsterkakor. Så himla läskiga.

Se bara hur de blev! Men de var goda, faktiskt.

Jag ballade ur lite kanske och gjorde halloween-allting. Som middagen som fick bli små mumiepizzor som jag serverade med mineralvatten med grön och blå karamellfärg i. Och lite gelémaskar. Nåväl, barnen var lyriska.

Här är jag. Barnen tyckte att jag skulle vara katt och hjälpte mig att sminka morrhår och limma fast öron i papp på ett diadem.

Sen gjorde vi lite cupcakes också. Eftermiddagsfikat såg såhär kul ut!

Gunnar övervakar då Marley räknar sitt godis efter trick-or-treatandet.

Instagram.

Såhär har det sett ut på senaste ur min telefon.
Vi fixade mer pumpor.

Tisdagscocktail i Uptown.

Skrattat högt på bussen då jag läst The Onion, MPLS-baserad låtsasnyhetstidning. Dör. Hela tiden.

På onsdagen drog jag downtown till First Ave.

Phantogram skulle nämligen spela. Dog lite.

På vägen hem funderade jag mest på hur knäppt att jag sett Prince inne på Frist Ave också. Den enda kända personen jag vet som kommer från Minneapolis, så bara råkar man se honom.

Här är jag. Lite skeptisk så och med läppstiftet lite skevt.

Yours truly.

Efter en hård helg, som jag tydligen inte fotat alls (så jääääkla dumt), så begav jag mig till Hoagie's.

Det har blivit lite av en söndagstradition för mig. Frukost/brunch på Hoagie's och sedan skivbutiksbesök. Älskar mitt liv.

Denna söndagen gjorde jag dock ett stopp på väg till skivbutiken. Såg att de fått in massa nya utställningar på Walker Art Center. Bland annat den här totalsjuka paraden av läskiga djur av Nathalie Djurberg.

Köpte mig lite böcker också.

Middag på bästa italienska stället.

Halloween II

Okej, halloween i USA. Jag har spenderat halva dagen med att baka diverse skumma saker, gjort mumiepizzor till middag åt barnen, såklart serverat med blå eller grön läsk med maskar i. Efter det har vi lekt kurragömma, som blev extra läskigt efter att barnen satt på sig sina kostymer (alltså, gullungar). När det mörknat gick vi ut för att "trick-or-treat...a". Bästa upplevelsen! Det myllrade av barn i alla möjliga utklädnader och i varje hus vi knackade på stod en utklädd person och gav barnen Kit Kats, Nerds, Skittles, Snickers, Tootsie rolls eller Reese's pieces.
Många tar det på stort allvar och har läskig musik som spelar, gravstenar, ljuslyktor, pumpor och ibland skräms rejält om man vågar sig fram till dörren. Älskar det!
I ett hus ett par kvarter bort springer en man med mask och motorsåg omkring och skräms. Det är en riktig utmaning att ta sig fram till hans dörr där en stor skål med godis väntar. Jag fick helt enkelt ta mig i kragen och springa upp dit och hämta en näve åt mina värdbarn. Sjukaste grejen när man springer, svärande på svenska, från en man med en riktig motorsåg i ett förortskvarter i USA bara för ett par eftertraktade paket "Nerds".
När vi var klara med det tyckte Gabe att vi skulle shotta whiskey och gå och hälsa på några grannar. Barnen lekte och jag fick nästan hem en till unge. Fyraårige John blev lite kär i mig och ville sitta i knät hela tiden medan vi satt och pratade och drack öl då de andra barnen lekte.
Himla fin kväll.
Bilder kommer, men tyvärr inte många då det var så förbaskat mörkt. Även en halvtaskig video på motorsågsmannen kommer om ett par dagar. Gabe filmade nämligen, fastän det var mörkt. Han missade dock då jag sprang, eftersom jag gjorde det då han inte kunde stå så nära eftersom vi fick krama om Marley i omgångar så att hon inte skulle vara rädd, och detta på en bra bits avstånd.

RSS 2.0