22/10

Jag har feber. Så passande. Så underbart.

22/10


Den här blev jag tipsad om häromdagen. Den är älskvärd. Tack.
Dagens, så att säga.

My BFF.

Jag tycker om då du gestikulerar då du pratar, så detaljerat, hur du fokuserar blicken på dina fingrar och noggrant visar exakt hur du menar. Jag gillar då du skrattar så högt att alla runtomkring oss stirrar. Då du påverkas av hur andra skrattar och ditt skratt inte är sig likt på flera dagar, som då du var helt inne på Donalds fniss, det var roligt. Jag tycker om alla de gånger du vägrar inse att du har fel och tar lögner till helt nya nivåer, precis som jag. Då du med en blick kan uttala hela meningar som bara jag förstår. Då du försöker kväva ett skratt och det ser ut som du ska kräkas. Då du faktiskt nästan alltid kräks av sprit. Jag gillar hur du gör det, sakligt och utan att gnälla. Faktiskt helkul. Jag gillar då du kastar huvudet bakåt och slår med händerna mot soffan då du är irriterad. Eller då du återberättar saker alldeles för detaljerat så man knappt orkar lyssna sig fram till poängen. Jag tycker om dig Erica, Riccy, E-girl, Erc, Erccu, Byahoran, Nurse Lindqvist. Puss.

 
     






Awesome BFF's. Som Bamse och Lilleskutt, en dubbeljapp, Hasse och Tage, Turk och JD.

21/10

But the heart longs to get away. And I wish I could fly out of here. Out of this town.


20/10

Regnet smattrar mot min fönsterruta. Det låter som knallpulver. Jag skulle, för stunden, ge vad som helst för en påse knallpulver.

Hur hamnade jag här?

"Var ska du? När kommer du hem? Vilka ska vara där? Har du telefonen med dig?"

Frågorna fullkomligt rasar över mig, sugs in i huvudet, snärtar mig i bakhuvudet från insidan likt ett gummiband. Jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen efter att ha himlat med dem för mig själv. "Att det ska vara så svårt att förstå att jag bara ska cykla till samma jävla café som jag gör varenda jävla vecka för att, på oskyldiga intentioner, fika med samma jävla människor som jag gjort de senaste två jävla åren! Jag vet inte när jag kommer hem, men fiket stänger ju redan klockan tio. Och ja, klart fan jag har mobilen med mig!" Precis så vill jag svara, skrika, smälla igen dörren och gå. Men nej, då kan ju något hemskt hända hinner jag tänka, något hemskt som att jag kanske inte får hela mitt studiebidrag eller att de inte låter mig åka på Arvikafestivalen! Men sen skäms jag, det finns ju värre saker som kan hända. Pappa kan bli ledsen. Mamma med.


Jag undrar hur de gör det, för de gör det bra. Båda mina föräldrar kan, som ingen annan tidigare lyckats med, irritera mig bara av att existera. Morgonstund allra särskilt. Det spelar ingen roll att jag är en morgonpigg människa, en sån som studsar upp med gott humör, för så fort jag kommer till köket och får ett överkäckt "God morgon!" kastat i ansiktet så vill jag sjunka genom linoleummattan som bara ligger där och gör ett illa försök till imitation av trägolv. Kanske inte frasen kastats egentligen, kanske mer humpats, humpats som en boll jag ska humpa tillbaka, lika varsamt. Men nej, jag tar emot bollen med mitt ansikte, låtsas att det gjorde ont och skyller på kastaren. Jag gör som en klassisk tonåring bör! Jag himlar med ögonen, kanske rent utav lägger armarna i kors och suckar. Länge, sucken är nästan lika lång som Jon Heders suckar är i indierullen "Napoleon Dynamite", det enda som hindrar mig från att göra det lika utdraget är inte ambitionen, utan min dåliga kondition. Kanske händer det att jag funderar på att komplettera med ännu en suck, men inser snabbt att det endast kommer låta som att jag har andnöd, jag vill ju inte att de ska kunna misstolka min, om så elaka, hint. Att sedan sätta sig och försöka äta frukost, försöka behålla den redan dåliga morgonaptiten till en pappas nöjda smaskande är mer än vad jag klarar. Jag försöker lyssna till annat utan att bryta tystnaden själv eftersom jag måste hålla min sura fasad uppe. Letar desperat efter andra ljud att koncentrera mig på, kylens plötsligt alldeles för tysta surrande, tekokaren, till och med lokalreklamen som visas på TV! Så plötsligt en våg av lättnad!  Smaskandet överröstas av mamma som berättar om något trevligt som hänt hennes elever. Lättanden vänder snabbare än ett lappkast, förvandlas till irritation; vad får henne att tro att jag skulle intressera mig för trettio främmande elvaåringar? Jag svarar kort och endast med konsonanter, lite av min specialitet faktiskt. "Mmm... tss... pfft...", jag tror ni förstår vinken. Kanske är det vid det här skedet, ibland tyvärr mycket senare, som jag kommer på vad jag sysslar med. Jag har ingen anledning att bete mig på det här sättet. Jag skäms, skäms för att faktiskt och med all rätt kunna släppas ned i facket "Odräglig tonåring". En ändring måste ske.


För vad skulle jag göra om mamma inte kom och väckte mig de gånger jag glömt att ställa väckarklockan? Vad skulle jag göra med den där fläcken rödvin jag fått på min kofta om inte pappa hade sina fantastiska kunskaper? Vad skulle jag göra om jag faktiskt glömt mobilen och de inte påmint mig? Hur skulle jag då kunna ringa för att med gråten i halsen be om skjuts hem då jag missat sista bussen?


Förlåt mamma och pappa, det är inte meningen. Förlåt för att jag glömmer bort att tömma diskmaskinen trots att ni tjatade hela morgonen. Förlåt, pappa, för att jag inte längre skrattar åt dina dåliga skämt. Förlåt för att allt i min värld handlar om mig och mitt ego. Jag vill så gärna skylla ifrån mig, skylla på hormoner, säga att det bara är en fas men jag vet ju att jag gör fel. Medvetet fel. Men tro inte att jag inte försöker, för det gör jag, men jag måste försöka hårdare. Jag måste visa er att jag kan vara vuxen och mogen, för även jag har mina stunder. Men tills jag kan vara vuxen och ansvarstagande fullt ut; behöver jag er. Förlåt att jag är den där odrägliga tonåringen jag själv hyser sådant förakt gentemot. Verkligen, förlåt.


19/10

Bevis på ens egna otillräcklighet. Sedan denna ondska.

Svar till Luan:

Jag behöver ju inga vapen! Jag är ju så gott som finne, världens tredje vapentätaste land/capita, så jag har alltid kniven nära till hands. Sen så är man ju bra på diverse "hemmabyggen"  i norrland (allt från enklare revolvrar till apelsinkanoner). Men tack ändå, eller, ock! (osv)

18/10


Igår - mys hos Crabbo. (Erica & Coco)
Idag - allergisk reaktion av saft, svullna ögon och kalas.

Fan, fan, fan.


En av världens bästa låtar. Den gör så ont. Så fantastiskt jävla ont.

Om frost, om stjärnor, om vinterminnen.

Den där dansbanan jag så många gånger drömt om, den dansbanas efterklang ringer fortfarande i mina öron trots att sommaren definitivt är slut, snart likaså hösten. Men dansbanan står kvar. Dess trägolv är frostbitet och den omges av de tidigare lummiga trädens nu höstgula löv. 
Jag dansar inte. Jag ligger ner och betraktar alla stjärnbilder jag kan och inte kan. Försöker lokalisera Stora Karlavagenen, utan framgång. Den lilla däremot hittar jag på en gång. Sen Orions bälte, den som jag alltid brukar titta på precis innan jag stänger ytterdörren mörka kvällar. Snart mörka mornar, eftermiddagar. Då kommer uppfarten vara ett slagfält mellan mig, snön och en alldeles för stor snöskyffel. Jag vill fråga min bror om han minns. Minns du? Minns du den gången då jag sprang med skyffeln framför mig och den stappade fast i en skarv och jag flög rakt ner i snöhögen vi så flitigt under ständigt gräl, skottat upp? Minns du? Minns du då vi grälade om vem som skulle ta farfars lilla skyffel, den man får så ont i ryggen av? Minns du att det slutade med att vi istället för att skotta "nötte bort" snön då vi började spela landhockey på uppfarten? Minns du att du sköt ett slagskott så tennisbollen träffade min näsa och att blodet forsade? Att vi sen gick in och du lät mig vinna i något TV-spel? Minns du?
Allt det tänker jag på då jag ligger på rygg på dansbanan i min vinterkappa. Betraktar alla stjärnbilder jag kan och inte kan. Försöker lokalisera Stora Karlavagnen, utan framgång.

17/10

Det är så svårt. Så svårt att veta vad som förväntas av en.

Den där Båten.



Pojken på bilderna gör mig knäsvag, på riktigt. Ben som gelé och ett hjärta som slår
hårt, hårdare, hårdast. Kär? Jo tack. Åtta ensamma nätter kvar, sen får jag pussas.


Bilden knyckte jag från honom, förmodar att han själv är fotografen.


16/10

Vad fint att så många skrev! Fortsätt gärna, det var jättefint att läsa om er.
Idag lyssnar jag mycket på What clowns are we med underbaraste Broder Daniel. Sen hittade jag bilder från början av sommaren då så mycket var bra. Tror bestämt att de är tagna kvällen innan jag åkte söderut och kärade ner mig.

 


"Din hud är som ett prickigt frukostägg"
- Jens

16/10

Jag vet att ni är många som läser, himlans trevligt tycker jag! Kan ni inte berätta lite om er själva? Lämna en kommentar om dig, eller om något du tycker om. Det hade jag uppskattat hemskt mycket. Det är orimligt att inte ens en hundradel lämnar en kommentar.

Himla bra!

Carolina och Erica ringde mig med fantastiska nyheter. Nu känner jag att det finns mycket fint att se fram emot, här är några saker:

Hälsa på underbaron i Skövde.

Youtube-fest (man ska gestalta ett youtubeklipp)

Eventuellt scenografassistentjobb

Nyårsfest med Marie Antoinette-tema

Utställning till våren (?)

Studentbalen i Piteå med BJ, jag accepterar inte annat.

Studenten

Festivalsommar med husbil! Hoho!

People are strange åker på turné och spelar för alla som vill och inte vill höra, live'n direct from the housecar..carhouse..stuff.


15/10

Tänk om man hade ett sånt här fint rum!
Jag undrar var man kan hitta såna fina lampslingor.


Den här låten är allt ljus och all lättsamhet samlat i en glasburk, inte fångat, men samlat.
Den får mig att tänka på sommaren och finbesök, då jag satt på mitt skrivbord och ritade
ett hjärta som kom att hamna på en fin pojkes arm, då jag satt med främlingar på Krokodil
och smuttade på det episka vinet som jag och Vicke V, nej förlåt; som jag och Bobby Björklund
inahandlat för en dyr penning, påminner mig om då jag matade en bortsprungen katt och om
en preppyskjorta som slugt kikade på mig från botten av en väska. Fin är den. Låten alltså.

15/10

Tänk att några rader text som med ett fantasifullt plingande, nej mer klingande, dyker upp på den 4x5 cm stora displayen kan få mig, som ligger ihopkrupen i en av mina ynkligaste stunder med saltsmakande kinder, att glömma allt som har med glödande halsklumpar att göra och istället få en glödande varm magklump. Ingen som maler och skaver, bara en sån som värmer. Som solsken. Precis så.
Jag vill nypa mig i armen, för att veta om jag drömmer eller ej; men så hejdar jag mig. Om det nu är en dröm, en alldeles fantastisk sådan, så vill jag inte vakna. Inte än. Då sover jag gärna bort hela mitt liv.
Detta är inte ambivalens, min vän, detta är då någon är bra på att trösta, bra på att göra mig glad, bra på att vara.

.

Sen den där klumpen i halsen, den där som vi är så många som inte vet hur man sväljer bort, den glöder där.

.

Dina ord av bitter melankoli låter så lättsamma då du uttalar dem, så som bara du kan. De letar sig ner i min hals, mot lungorna där de lägger sig som ett lock. Som ett barn som förgäves försöker nå upp; försöker luften hitta en väg in, en väg ut. Hur kan något som är så vitt vara så svart? Det är inte smuts, det är himmelen själv som rodnar i takt med dina fotsteg. Och du går ju alltid så förbannat fort, skyndar efter skyndsamheten du aldrig kommer ikapp. Vad du tänker kan jag inte veta, då jag frågar vill jag tro att du svarar sanningsenligt, jag letar efter spår av sanning, spår av lögn i dina ögon, men de tittar bara blankt tillbaka. Outgrundliga. Som alltid.

Om tåg.

En resväska som man knappt kan se att den, under alla klistermärken från olika städer, faktiskt är brun håller jag stadigt i min hand. Solen skiner in mellan stegen på en spiraltrappa i metall som mer eller mindre täckts av klistermärken och gamla tuggummin. Juni i Moskva, jag står på perrongen där mitt drömmars tåg snart ska rulla in och sedan vara mitt hem åtskilliga dagar, tills jag kliver av i Bejing där jag kan försvinna in i mängden av jämnlånga människor. Då tåget, med ett gnisslande ljud som får vartenda hårstrå i min nacke att resa sig, susar in på spåret närmast mig tar en vindpust tag i min vita sjal och för den längre och längre bort i den soldisiga luften. Den kan Moskva få av mig, tänker jag då jag kliver upp på vagnens tre steg korta trappa för att sedan leta efter min kupé som givetvis inte låg i den här vagnen (ryska är svårt att tyda och jag hade såklart hållit min biljett uppochned så att "sexan" som egentligen var en nia missledde mig).
Om ett år hoppas jag att detta inte bara är en dagdröm, jag har redan en del besparingar och en resplan. Allt som fattas är ressällskap. Transmongoliska järnvägen, från Moskva till Bejing via Ulaanbaatar. Att bli vaggad till sömns av tågets mjuka svängar till ljudet av bommar som fälls, underliga hemlagade soppor inhandlade av små ryska gummor till middag, nya bekantskaper, alldeles för sliskiga mongolska karameller att stilla sötsuget med, dålig ac och illaluktande tågtoaletter; jag kan väl inte vara den enda som är sugen?

     

13/10

Jag är skruttmänniskan. Skruttmänniskan är jag.
Men det har jag kommit över för länge sedan.


"Printscreenade" förövrigt en underbar sak idag.
Jag kan inte se mig mätt på den riktigt.

13/10

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=957715&BroadcastDate=&IsBlock=0 
(tryck extern spelare)

Jag målar. Och städar. Och lyssnar på MNK.
 
Annars finns ju denna också. Till vänster hittar vi mig. (spola till 1.30)
Lyssna på tamburinen i slutet, jag och Finn spelar hels sjukt synkat. Jag vet dock inte riktigt
när det var jag spelade gitarr, det lär ha sugit i alla fall haha.

12/10

Saker som är dåligt:
Migrän
Pengabrist
Olidlig längtan
Blodprover
Sorken!
Bristen på bra biofilmer
Regn som inte blir till snö
Mardrömmar
Besvikelse
Spott i skolans trappuppgång
Dryghet
Ledsna bröder
Hundra mil
Skakiga ben och händer
Mitt hår
Min hy
Mig
Då folk är korta i tonen
Lathet
Det nya intranätet
Smuts i kameran
Superlim


Saker som är bra:
Glass med apelsinjuice
Järntabletter
Att veckorna går fort
BJ
Sweet games
Min soffa
Lönen som komma skall
Norska subtitles
Ett fint telefonsamtal från en fin vän
Hubbabubba
Håkan Hellströms konsert i Luleå
Uppskattning
Dagdrömmar
Glädjetårar
Spaghetti (middag måndag, tisdag, onsdag, torsdag, lördag)
Cruel Town
Tamburin
Superlim


Tjejen som limmade
fast pekfingret mot knät.


12/11

Söndag. Min blixt återfanns. Jag och min storebror John såg på film och åt pizza, jag som aldrig varit ett direkt fan av det (med undantag av den himmelska Arvika-pizzan, åh) fann den välsmakande. Vi hetsade även Chessan till diverse damp. Fint.










Sjukaste livet!

Här sitter jag. Som på tjack är min sinnesstämning! En tamburin som tidigare tillhörde ingen mindre än herr Håkan Hellström, husguden, ligger i min famn. Den är svart och mysigt välanvänd. Den fick jag ikväll, världens bästa kväll. Hela främre delen av publiken blev ombedda av Håkan att komma upp och dansa på scnenen. "Vi byter plats vettja!" sa han sen satte han sig på främsta publikraden. "Vad vackra ni är!"
Sen fick jag minsann spela gitarr till "Det är så jag säger det", sen avslutade jag låten med bjällra/tamburin tillsammans med Finn, sjukt synkade. Han sa att jag var duktig, jag avled. Annars höll jag mest honom i handen. Helfint. Håkan sa efter konserten "Vad kul det är att se dig igen!". Jag dör. På allvar. Fast nej. Jag är så glad. Mitt liv är underbart, på de flesta fronter. Denna kväll kommer jag aldrig glömma. Att sitta med Håkan  stående 20 cm framför en och blicka ut över publiken, från Håkans plats, med strålkastaren i ögonen. Hur fint som helst.














Som en dröm. Synd att det blev dåliga bilder, men de är mest för mig. Åh.


Torsdag.

Ikväll sa min telefon att jag fått en poäng.
Jag vet inte alls vad den menade, men jag känner mig som en vinnare.
Numbero uno. (vid den frasen håller jag upp två fingrar, notera två)

9/10

Torsdag. Regntunga skyar. Längtan till morgondagen. Saknad av världens finaste pojke. Ny kappa. Tårögd. Förfrågan om att vara med i modereportage. Nej tack. Städning. Lansning. Kinamat. Bob Dylan. Historieprov. Teater. Triumf. Oro. Trött. Behov av hårklippning. Röd mössa.


Himla ful bild på en himla blek flicka som gör en himla konstig min. Lyckat på alla sätt.
Kappan är hursomhelst marinblå.




Dagens: Hur hamnade jag här - Almedal

7/10

Sådana onödigt svaga ben jag dras med.
Nåväl, himla fint med Cat Power. Som vanligt.

Skulle våga påstå att detta är en av mina absoluta favoritlåtar, någonsin i hela världen.
Cat Power - He War

5/10

Jag är så brutalt tråkig.
Nä, om man skulle gå och ta bort sig. (citerar Skemark)


Nyfyllda sjutton år på bilden, aprikost hår.
Bilden symboliserar mitt behov av en ny
och varm vinterkappa. Gärna röd.

Annars hatar jag tvivel. Och allt som kommer med det.

5/10


Den ack så förvirrade upphovsmannen till denna retarderade bild får gärna ringa sen.
Puss ock!


4/10



Bilder från vintern/våren. Tallar, målningar, löshår och terpentin.
Imorgon ska jag påbörja projektarbetet på allvar.

4/10

Att googla Bob Dylan är fantastiskt, så mycket fina foton man kan finna!









Varenda en knyckte jag från randomsidor jag fann via google.
Helfint. Jag lever i fel tid. Fast nej.


4/10


Gårdagen såg mest ut såhär. Och ganska ofta såg gårdagen ut som en ångestladdad
Game Over-bild på en skärm. Jens och jag är något av ett dream-team i TV-spelssammanhang.
Aldrig annars.
Till er som spelar, svartahålsbomben som du får om du spöar Galaxy-Man bör användas
 mot Jewel-Man och jewel-satellite är inte att förakta på Plug-Man, speciellt under början
av banan. Jag vill inte avslöja mer trix nu, inte för att jag ens tror att de som läser faktiskt
spelar Mega Man 9. (Aron måste införskaffa detta)

"Mega Man är lite som Stockholmssyndromet. Trots att man blir ägd av samma fiende tio gånger i rad så finner man det ändå givande på något sätt. Trots att man inte tagit sig längre än till halva banan så tycker man inte att den är svår direkt. Man tycker nästan lite om de onda robotarna. Ja, Stockholmssyndromet." - Jens

2/10

Kvällen spenderades med världens bästa Jens. Grabben hade tagit hem Mega Man 9, och låtit bli att ta dess oskuld utan mig. Det var ett stort ögonblick och jag fick ge mig an första banan. Hur underbart som helst med 8bitgrafiken, men det finaste av allt var ändå musiken. Vi facinerades och gladdes åt varje banas fantastiska soundtrack, och att de behållit ljuden då man klarat en bana och en boss. Underbart.
Ett av de bättre citaten, någonsin, kläcktes också:

"Då man pussar någon med läppglans får man det själv också. Som aids."

En briljant idé till min utställning föddes. Jag ska brodera moderna "ordspråk", så som detta, på gammeldags vis i stil med "borta bra men hemma bäst" och hänga upp.


1/10

Äntligen, äntligen blev det äntligen, äntligen oktober! Äntligen!
Det är en bra dag som kanske inte inleddes på bästa sätt dock med gråt och nålstick, men jag tänkte på tårtor så det gick bra. Bättre än någonsin skulle jag vilja påstå. Efter sjukhusbesök begav jag mig till underbara Kulturens hus i Luleå där jag satte mig i en av fotöljerna med utsikt över älven och läste klart en bok, sov även en stund på mysplatsen. Efter en hastig promenad till skolan hade  vi trevlig bokstund med Rickard och jag blev tipsad om bra böcker.
Eftermiddagen bjöd till ännu ett biblioteksbesök där jag lånade hem en av de tipsade böckerna, "Kollektivt självmord" av Arto Paasilinna.  Kanske var det min förkärlek till finskt svårmod som lockade, eller min förkärlek till Simon och hans redovisningar. Han levererar jämt.
Väl hemma bestämdes det att morgondagen skall ägnas med min main-man; Jens. Jag ser fram emot det sjukt, vi har inte setts på väldigt länge. Detta med framförhållning är inte vår starkaste sida. Men med vissa vänner behöver man inte träffas jämt för att vänskapen ska hålla. Vi kommer nog alltid vara densamma emot varandra. Det hoppas jag.
Ikväll kommer Crabbo och Erica, vi ska dricka milkshake som jag ska göra, det om något gör jag bra, och så ska vi mysa så ambitiöst man bara kan.
Tills de dyker upp ska jag fortsätta lyssna på den fantastiska samilng svensk jazz jag lånat på biblioteket förra veckan. Förtjusande! 


En fin bild från 06, skulle jag tro.
Jag, Jens och en av alla våra misslyckade
försök till att skjutsa på cykel.

Åh, så bra.

"Vad är väl en bal på slottet? Som farsan brukar säga innan han ger mig både högern och vänstern."

"Dansant, inte sant? Ungjävel!"

- Båten. (som förövrigt knappt uppdaterar på http://baten.webblogg.se/)


RSS 2.0